-
All responses Most smiled responses
-
-
-
-
-
-
Chasey är ett namn jag som jag har kallat mig själv sedan långt tillbaka. Bland annat i spel och t.ex. bilddagboken mm. Kommer väl ursprungligen från den här låten; http://www.youtube.com/watch?v=azZV516s6qI
-
-
Ääälskar att shoppa, kan göra en dålig dag till den absolut bästa. Men när slutade du med friidrotten då? Och varför? Kram på dig hjärtat!
-
-
hmm..grönsaker. levde nog mest på grönsaker.
-
nej det har jag inte, har alltid vägrat det.
-
Ja det är hon, men det är viktigt. Det finns liksom inga genvägar eller något sådant för att komma ifrån anorexi. Det är stenhårda rutiner som gäller för att faktiskt kunna lämna det bakom sig. Sad but true.
-
underbart att du får hjälp! det är mucho viktigt med stöd, plus att Christina är en jävel på att ge wake up calls då och då.
Nu mår jag lite så och så, tappat mig själv lite. men det löser sig! Hur mår du själv? Kram. -
snart i över två år menade jag ju! :)
-
Yes. Jag har haft Christina i snart ett år :)
-
hej Amélie! Fan vad bra att du lyckats vända det en aning, och vad glad jag blir att min blogg har kunnat hjälpa dig. Tack fina du och kämpa på! <3
-
-
Det kommer jag knappt ihåg. Alltså jag märkte hur mycket energi jag fick av all mat, och hur bättre jag mådde. Kunde liksom tänka klart osv. Men någon speciellt vikt var det nog inte. Men när jag hade nått 45 kg var jag glad, så jävla glad. Det höjde motivationen mycket eftersom jag fick ofta höra hur snygg och frisk jag såg ut att vara. Ännu bättre blev det när jag kom över 50 strecket. Jag orkar mer och är tusen gånger snyggare. Är inte ett litet barn längre!
-
Min mamma var tvungen att ha stenkoll i början. Hon skulle kolla så jag åt ordentligt och vara med att äta med mig. Men den här kollen försvann mer och mer, eftersom jag faktiskt skulle fylla 18 så var det viktigt att jag lärde mig att ta ansvar själv. Det var jobbigt i början, men desto mer man övar, desto bättre går det.
Sen har nog mamma varit med på nästan alla samtalen. Inte dom sista gångerna dock. efter jag fyllt 18 dvs. -
alltså efter att haft ätstörningar i tre år och varit sjuk i två år så fick jag nog. Alla mina vänner försvann, mina föräldrar behandlade mig som ett litet barn och jag vara bara allmänt trött på allt, livet och mig själv. Det som gav mig motivation var nog hela bilden av att ha ett normalt och friskt liv. Att kunna ha kul med vänner, gå i skolan, festa, gå på bio, ha pojkvän och allt sånt där!
Det var ALDRIG en plåga att se siffrorna öka på vågen, tvärt om faktiskt. Jag blev oerhört glad eftersom jag inte ville vara sjuk. Var så trött på allas blickar, både folk som faktiskt var avundsjuka och folk som äcklades av mig. Mest äcklades, thank god!
Det enda som var jobbigt var att jag inte fick träna och att äta maten.
Kommer ihåg förra sommaren när jag, mamma och Lennart var på en utflykt. Jag började storlipa av en helt vanlig macka som jag skulle äta. Jag var 100 % säker på att jag skulle bli tjock och dö om jag åt den där mackan. Det var det jobbigaste. Alla sjuka, snedrivna tankar.
-
Loading...
